tisdag 1 mars 2011

1 mars

Hon kom...
I lördags fick hon för sig att komma ut med buller och bång! Inte hade hon tid att vänta något speciellt länge heller..
Värkarna drog igång vid 12. Jag låg inne i sovrummet och tittade på TV. Tänke bespara Samuel lite nervorositet, så jag sa inget till honom. Det var ju så oregelbundna värker. Ena kom och 2 minuter senare kom andra. Sen kunde det ta 20 minuter tills nästa kom..
Martin hade varit här sen fredagkvällen och väntade på att det skulle bli lite bättre väglag för att åka vidare. Natten hade bjudit på ett härligt istäc ke överallt! Så Samuel och Martin hade lite kvalitetstid framför playstationet..
Men helt plötsligt kom han in i sovrummet och frågade hur det gick. Då hade värkarna ökat i storlek till den grad att jag i princip höll andan vid värken och tårarna kom. Då fattade han nog att det var på väg.. Han blev lite mer nervös och tyckte att han skulle ta tiden mellan värkarna.
"3 värkar på 10 minuter ska det vara.." Samuel sprang runt med klockan i högsta hugg. Ja, jag kan kolla... 6 minuter senare kom jag ut och sa att jag haft 3 värkar.. Då tyckte samuel att jag skulle ringa till förlossningen..
De tyckte dock att jag skulle stanna hemma ett tag till.. Eftersom jag läckte vid varje värk, tyckte de att jag skulle lägga en handduk i trosorna för att ta reda på om det var fostervatten eller flytningar.
När jag pratat klart med dem skulle jag återberätta för Samuel. Men jag hann inte så långt.. Jag avslutade mitt i en mening och tittade på benen.. "Gick vattnet?" "Antingen det eller så kissade jag på mig.." Men fast jag kände hur det runnit längst benet, så var jag inte blöt på byxorna... Ringde in igen till förlossningen och de tyckte fortfarande att jag skulle vänta..
Runt 15-snåret ringde jag mina föräldrar och pratade en liten stund. Då gick värkarna att uthärda.. En halvtimme senare hade de ökat till den grad att det kändes som om ungen skulle ut genom röven... Jag kunde inte ligga ner, inte sitta, inte stå och inte gå. Aj, som fan... Den där TENS-apparaten gjorde bara så det gjorde ondare. Det enda som lugnade smärtan lite var när Samuel masserade ländryggen..
Samuel ringde sina föräldrar och pratade en liten stund och sa till sin far att han inte behövde bry sig om att komma, för vi skulle antagligen få bebis i dag... Hans mamma pratade med honom en stund och med mig ett par minuter.. Sen sa hon till Samuel att åka in, för det var inga vanliga värkar.. Ungen var på väg ut... Samuel ringde förlossningen, för jag kunde inte prata... Det var i princip på nåder som vi fick komma in... Runt 16-snåret åkte vi..
45 minuter i bil med värkar... Inte skoj.. Halvvägs kommer jag på att jag glömt körkortet hemma. "Det är bättre jag vänder nu, än att behöva åka tillbaka hem när vi väl är framme.." "Du. Vänder. Inte!" Vissa värkar gick över med andning och koncentration, men de sista 20 minutrarna var det värkar som fick mig att vilja ställa mig upp i bilen. Kunde bara få ur mig svärord.. Dock inga till Samuel!!
Vi kom, efter X antal värkar på vägen, upp till förlossningen och fick ett rum lagom till 17. In kommer en äldre barnmorska och konstaterar att det är kraftiga värkar. Ingen som helst paus mellan dem.. "Det bästa är kraftiga värkar.." Lätt för henne att säga som inte har dem!!
Samuel fick hjälpa mig av med kläderna och sen fick jag lägga mig på sängen. En första undersökning visade att jag var fullt öppen.
de jag och Samuel var inställda på 2-3 cm, men icke! Bara en liten kant kvar. Och fosterhinnan. Jag var varm som fasiken och frågade om det inte gick att öppna ett fönster. Sen fick jag varma kuddar under ländryggen. De låg inte kvar så länge, för helt plötsligt kändes de som eld. Samuel fick göra ytterligare en insats och ta bort dem. De var nu 3 barnmorskor inne.. Jag fick 2 apparater på magen. Ena mätte hjärtjudet på bebisen..
Jag skulle försöka bli av med den sista kanten, genom att sitta och försöka pinka lite.. Jag fick sätta mig på ett metallbäcken. Fy fan, vad skönt!! Ett iskallt bäcken! Visserligen kunde jag inte sitta på det när en värk kom.. Och lustgas hade jag
inte fått än... När det konstaterats att det inte kommer att bli nått i det där bäckenet, så fick jag lägga mig igen.
Ny undersökning.
Kanten borta..!
Jag fick lustgas..
Samuel stod vid min sida hela tiden! Nu syntes huvudet och fosterhinnan. De vald
e att spräcka fosterhinnan. Samuel sa att de stod väldigt bakåtlutade medans de tog sönder hinnan. Det var en härlig känsla att känna vattnet rinna ut ur mig.. Genast blev det mer huvud som syntes. Jag fick känna, men det var lite svårt att ta in att jag kände på ett huvud. De satte fast en elektrod på huvudet och tog sen bort båda apparaterna. Jag fick lägga mig på sidan och krysta.. Det var inte det lättaste. Jag ville verkligen inte trycka så hårt att hemorrojder kom.. Men snart krystade jag ordentligt och kroppen krystade på extra mycket även utan att jag gjorde så speciellt mycket. Och trots att man inte ska skrika, så blev det varenda gång ett "jävlar" i den där lustgasmasken.
Vid ett tillfälle hade slangarna till masken trillat av.. Inte kul.. Men Samuel fixade det snabbt. Han stod bredvid och höll i mig och sa hela tiden hur duktig ja
g var..
Efter ett par krystar så kände jag hur jag sprack. Jag tittade förfånat på Samuel och sa att "där sprack jag..!" Sen kom en ny värk.. Jag frågade Samuel om han inte ville ta en titt på halva huvudet, som nu var ute.. Det ville han inte=) Barnmorskan kom fram till mig och sa att nästa värk krystar jag allt jag kan, sen skulle jag sätta tungan i gommen och snabbandas och inte trycka på.. Värken kom, jag krystade, värken var klar, jag andades ordentligt. Ny värk kom, jag satt tungan i gomman och snabbandades. Kroppen krystade på automatiskt! Samuel sa åt mig att snabbandas och jag försökte slappna av, men det sket sig. Kroppen har visst en av-knapp, som jag inte lyckades hitta... Nästa värk kom och jag skulle krysta på som vanligt..
Då poppade huvudet ut! Sen sa de till mig att krysta. Jag hade ingen värk, ska man inte bara krysta under värken?! Men de tjatade som fan allihopa, så jag krystade på och mitt under krysten kom en värk och ungen kom ut och skrek direkt! Vilken lättnad!! Samuel tittade på mig, "Det blev en pappas flicka!" Sen fick jag en slemmig unge på bröstet och jag var bara tvungen att ta på den och jag var fast.. Från första ögonblicket.. 17.47 valde hon att flytta ut ur mig och in i våra liv på ett helt annat sätt!
Navelsträngen kändes väldigt kort där den stramade emot underlivet. Barnmorskestudenten satte fast peangerna på navelsträngen under vägledning och jag ville verkligen att Samuel skulle få klippa den, så jag var tvungen att fråga.. "Samuel får v
äl klippa navelsträngen?!" Vill inte ge den äran till någon annan! Men det var klart att han skulle få göra det! Och det gjorde han!
Jag hade vid detta laget börjat skaka så häftigt att jag var orolig att hon skulle trilla av mig, så jag sa till dem att jag inte ville ha henne på mig längre, utan de kunde ge henne till Samuel. Han var inte det minsta missnöjd med det beslutet.. Jag fick säga till om jag ville ha tillbaka henne igen. Men inte så länge jag skakade så kraftigt som jag gjorde! Jag fick varma kuddar vid armarna och NU var det gött! En spruta i armen på mig och en spruta till lillsnuttan där hon låg i pappas famn!
Dags att sy... Först fick jag ytlig bedövning, som sved något så in i norden. Fortfarande lustgasmask på!
Lustgasen gjorde förresten att jag blev helt groggy.. Jag hörde vad de sa, tog in vad de sa, funderade ut vad jag skulle svara och svarade sen.. Allt var förskjutet! Som att vara full. Dessutom så tappade jag känsel i kroppsdelar. Armarna och benen främst... Dock inte underlivet.. Där det hade behövts...
Medan de stod där, så frågade barnmorskan om jag även ville ha tandläkarbedövning i underlivet. Det skulle ta lite längre tid att sy, för det skulle bli mer uppsvullet. Men jag tar allt jag får! Söv mig gärna med! Så jag sa ja ta
ck till det. Då hör jag Samuel sitta i fåtöljen och med ett leende säga; "Det kostar extra.." Då fick han fingret... (han var väldigt förvånad för att han fick fingret visade det sig dan efter när vi pratade igenom förlossningen. Han hade nämligen inte sagt att "det kostar extra", utan att "det blev vecka 8"... Satans lustgas...)
Jag ville vara lite klämcheck där jag låg, så jag sa till dem att göra fin
a korsstygn på mig. Fast helst ville jag ha kedjestygn.. Jag tror att de tror att det var lustgasen som pratade... Jag hade bara fått en liten bristning i ena hörnet, men de ville ha det sytt ändå.. Så jag fick mina stygn och slutade att skaka och snuttan kom tillbaka till
mig och fick lite tutte. Verkligen en underbar liten varelse! Sen fick vi vara lite för oss själva! Jag som inte ätit sen frukost, var skithungrig! Tyckte att det tog lång tid innan fikat kom in. Men vi hade vår lilla pärla hos oss och kunde inte mer än titta på henne och vara nöjda med oss själva! Vilket underverk vi tillverkat! Synd bara att Samuel inte hann med någon lustgas... Men jag tror inte att jag fick ha lustgasen mer än i 20 minuter innan hon kom ut... Och vi var ju inte själva en enda gång...
Så förloppet gick snabbt. 12 började värkarna, 16 åkte vi in, 17 var vi inne, 17.47 var hon ute... Första 3 nätterna spenderade jag med henne på EVA (egenvårdsavdelning) och Samuel var hemma, då han verkligen hatar sjukhus. Det var jätteläskigt att ha henne i sängen hos mig och jag sov inte speciellt bra. 2:a natten fick jag avlösning av nattpersonalen, så jag fick sova lite (och vid 4 lyckades jag även bajsa, vilket var en bedrift så stor att jag funderade på att skicka sms till Samuel, men jag lät bli..). Dock sov jag i ett rum med 3 sängar och första natten hade jag en snarkare och en som kom in vid 00-tiden och tände lampan... Suck... Dessa slapp jag övriga 2 nätter... Dagarna med henne gick fort och jag passade på att ta in så mycket jag kunde. Allt ifrån ammning till blöjbyte och att bara njuta av att ha henne nära mig.. Men hem ville jag...
När de skulle ta PKU-testet och hörseltestet på henne, så var Samuel med. Han hade nästan precis kommit när det var dags.. Hörseltestet gick jättebra. Hon är inte döv.. Hon låg i Samuels famn hela tiden. PKU-testet däremot... Samuel är lite rädd för blod... Så frågan var om han skulle fixa det, när de nu stack henne i huvudet med kanyl.. Barnmorskan som stack henne frågade Samuel om det gick bra. Samtidigt hade hon lyckats hitta ett blodkärl efter en del kretande. Samuel stod vid väggen med armarna i kors och sa kallt "Mm.. Annars tittar jag bort.." Han vek inte med blicken.. Han hade stenkoll på sin dotter.. De fick dock inte tillräckligt med blod första sticket, så de skulle sticka en gång till. De var 2 stycken. en som stack och en som hade ett finger i munnen på Ella och gav henne lite sockerlösning. Hon som hade fingret i munnen fick dock gå ut, för hon höll på att svimma, så Samuel fick ta över.. Men det gick bra! Dan efter fick vi åka hem!!
Dock så kändes det inte som om vi knyckte henne när vi åkte därifrån.. Jag har ju betalat för henne! Hon var visserligen "billig".. Hon kostade mig 6h värkar... Men alla säger att det känns som om man snor barnet. Men det tyckte varken jag eller Samuel...
Det var likadant med den där 3:e dagen när man ska känna sig totalt värdelös. Den fick jag nog inte heller... Jag hade en gråtattack på 3:e dagen.. Men det var för att jag var orolig över hur natten skulle gå. Men det var kanske 1h med tårarna rullandes ner för kinderna. Första tårarna sen hon kom dessutom=)

1 kommentar:

  1. underbart ! aitter med tårar o ögonen !
    Jag bad dom också öppna fönstrena för det var så fruktansvärt varmt :P

    SvaraRadera