tisdag 15 juni 2010

13/6

När jag vaknade var jag tvungen att kolla på vykortet. Hade jag drömt? Men det hade jag inte. De två röda strecken fanns kvar... Jag åkte från Skåne på förmiddagen och drog mig mot Ullared. Hela tiden hade jag bebisen i tankarna... Efter ett par timmar på Ullared, åkte jag hemåt. Med mig i "bagagen" hade jag en present... Jag kan fortfarande inte greppa att jag ska bli mamma. Det är detta jag strävat mot och nu känns det lite mysko. Jag får titta på stickan om och om igen för att försäkra mig om att det verkligen är så. Varje gång jag ser stickan ler jag... JAG ska få en bebis.... Trots detta kan jag inte vara 100% glad. Tänk om det blivit fel på stickan? Tänk om jag inte är gravid... Tänk om jag... Väl hemma igen, testade jag mig igen. Även positivt denna gången. NU kan jag vara riktigt glad!!! Jag ville bara skrika rakt ut, men eftersom det är så lyhört här, så blev det inget med det... Jag slog in paketet och väntade på att Samuel skulle komma hem. Den var ett par lååånga 40 minuters väntan... Efter en snabb dusch var han redo att ta itu med presenten... Jag var helt pirrig i hela kroppen och det bara spratt i mig! Först fann han ett par mörkblå bebissockar. Han suckade lite för jag har pratat mycket bebis under en låång tid... Sen var det 2 bodies och längst ner ett vykort... Han tittade på framsidan, där stickan var påtejpad och log lite... "Vänd på den" sa jag... Han vände på den och läste baksidan; "Hej pappa! Här är lilla jag!" Då fattade han... Jag fick en kram och ett grattis.. Ja, han fick också ett grattis! Samuel ville att vi skulle ta det lite lugnt med att berätta det, men jag ville berätta för våra föräldrar... Jag ringde mamma och pappa... "Hej mamma. Nu är jag hemma.. Du... Nu får du börja sanera huset och röka utomhus." "Varför det" "För om 9 månader kommer vi med en knatte" "Det tror jag när jag ser det" "Du ska bli mormor..." Mamma hade svårt att fatta det, så jag pratade med pappa. Han hade väl också lite svårt att greppa det, men han var lite mer på.. Sen ringde vi Samuels föräldrar... "Hej! Nu är jag hemma... Jag vet inte hur jag ska säga det här, så jag bara säger det... Jag får väl säga grattis till farmor och farfar..." Där fick vi en massa grattis och frågor och mera grattis och ännu mera frågor... Nu var vi gravida... På riktigt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar